Djursamlare i Örebro, huset var fullt av vanvårdade katter

Ett extremt stökigt hus, 30 vanvårdade katter i misär varav två så illa däran att de måste avlivas… Notisen om djurskyddsärendet i Örebro beskriver ett typiskt djursamlarärende.

(Artikeln i sin helhet finns på DN: Huset var fullt av vanvårdade katter.)

En djursamlare är en person som har många djur och inte ger djuren tillräckligt med antingen mat eller omvårdnad. Man håller inte ens en minimistandard vad det gäller hygien, djuren får parasiter och ohyra. Sjukdomar sprids snabbt. Det är vanligt att ett lager av avföring täcker golv och möbler. Djuren har inte en enda ren eller torr plats att ligga på. De är väldigt stressade och ofta rädda. Luften är stickande av ammoniak vilket gör ont i slemhinnor och lungor.

När djuren mår dåligt och hemmet förfaller löser djursamlaren inte problemen utan förnekar eller ignorerar dem. Statistiken säger att en djursamlare är en kvinna över 60 år, som lever ensam och socialt isolerad. Men det finns djursamlare av alla sorter, kvinnor och män, i olika åldrar och från olika samhällsskikt. Gemensamt för dem alla är att de orsakar ett extremt lidande för djuren som är utlämnade till dem.

Människorna som samlar djur mår inte bra och detta är något som vi i Sverige missar. Myndigheterna ser det som att djuren är problemet, men så är det inte. Djursamlandet är ett symptom inte en orsak! Att ta bort djuren därifrån och inte göra något mer fungerar aldrig. Återfallsfrekvensen i sådana fall är total – 100%. Djursamlaren snyggar upp i huset och sätter igång igen. Om nödvändigt så flyttar hon.

I USA insåg man för 10 år sedan att djursamlandet är ett problem som hänger samman med människan, inte med djuren. För att hjälpa djuren måste man hjälpa människan.

Jag har intresserat mig för djursamlare i mer än 10 år och skrev mitt examensarbete i juridik om s.k. djurförbud. I samband med det arbetet gick jag igenom vanvårdsärenden från hela landet. Jag kunde konstatera att allmänheten ofta tidigt slår larm om vad de här personerna sysslar med, att djur far illa och att själva bostaden är en störning genom lukt, oväsen m.m. Men för det mesta tar det många år innan något görs. Ofta går det 5-15 år innan myndigheter går in. När man till slut tar djuren därifrån kan hundratals, eller tusentals katter (eller andra djur) ha plågats och dött. Bostaden är fullständigt förstörd och det är djursamlarens ekonomi, sociala liv och mentala hälsa också. Får djursamlaren varken hjälp eller djurförbud kommer problemet bara att fortsätta någon annanstans, med fler djur som offer.

Den som tror att överenskommelser fungerar i den här situationen, har helt enkelt inte tillräcklig kunskap om djursamlare.

För att hjälpa både djuren och människan behöver djurskyddsinspektörer och organisationer arbeta tillsammans med socialtjänst, psykiatrin, kronofogden, rättsväsendet m.fl – alla de som kan hjälpa djursamlaren att komma ur sin situation. I de flesta fall behöver man se till att djursamlaren får ett förbud att ha hand om djur. Och någon måste fortsätta ha kontakt med djursamlaren för att ge stöd och följa upp. Så jobbar man i dag med djursamlare på många håll i USA.

Hoppas myndigheterna i Örebro ser problemet för vad det är och tar tag i det på rätt sätt, så att de inte behöver komma tillbaka och hämta ytterligare 30 katter om ett par år.

Shalini Persson
Djurskyddsjurist